∗
Ibland känns livet som en skotertur
med en 16-åring som kör som ett vilddjur!
Mamman håller blicken stadigt fäst långt bort,
parerar kurvor, lutar mot och med och blinkar hemskt kort.
Duckar för slag i ansikte, står upp, sitter ner,
lutar sig tillbaka, tar djupa andetag, känner tillit och hänger med.
∗
Bitvis flyter vi fram och underlaget bär,
trots ett gupp här och något annat där.
Så plötsligt stryker rädslan som en iskall vind
mot min kind.
Hur ska jag kunna skydda ungen min
mot Livets snålblåst och crazy spin?
∗
Mamman och visiret skakar ikapp.
STOPP!
Jag vill av! Jag önskar att jag slapp!
Jag vill spola tillbaka tiden
eller krypa ur passagerarrollen och sätta någon annan i den!
∗
Ååååååå iiiiiiiii stegrande fart och med hiiir iiiiii magen
blir det skitkul för hopp och fart
ger lyckobubblor och glädjerus som gör mig helt tagen,
rörd till tårar och varm i hjärtat
och superglad att jag valde att sitta kvar där jag satt ❣
∗
Så gungar vi vidare…
⊃ ur spår… på spår ⊂
och det har gått ännu ett år.
Släpp taget! Håll i!
Släpp! Håll!
Håll ramar & släpp kontroll!
∗
Mamman fortsätter att ta på sig hjälmen och vika ner sitt visir.
Hon ropar till sitt Hjärta tillika livselixir:
“Jag håller iiii!”
“Nu kööööööör viiii!”
