Håll i dig mamma! Nu kör vi!

Ibland känns livet som en skotertur

med en 16-åring som kör som ett vilddjur!

Mamman håller blicken stadigt fäst långt bort,

parerar kurvor, lutar mot och med och blinkar hemskt kort.

Duckar för slag i ansikte, står upp, sitter ner,

lutar sig tillbaka, tar djupa andetag, känner tillit och hänger med.

Bitvis flyter vi fram och underlaget bär,

trots ett gupp här och något annat där.

Så plötsligt stryker rädslan som en iskall vind

mot min kind.

Hur ska jag kunna skydda ungen min

mot Livets snålblåst och crazy spin?

Mamman och visiret skakar ikapp.

 

STOPP!

Jag vill av! Jag önskar att jag slapp!

Jag vill spola tillbaka tiden

eller krypa ur passagerarrollen och sätta någon annan i den!

Ååååååå iiiiiiiii stegrande fart och med hiiir iiiiii magen

blir det skitkul för hopp och fart

ger lyckobubblor och glädjerus som gör mig helt tagen,

rörd till tårar och varm i hjärtat

och superglad att jag valde att sitta kvar där jag satt ❣

Så gungar vi vidare…

⊃ ur spår… på spår ⊂

och det har gått ännu ett år.

Släpp taget! Håll i!

Släpp! Håll!

Håll ramar & släpp kontroll!

Mamman fortsätter att ta på sig hjälmen och vika ner sitt visir.

Hon ropar till sitt Hjärta tillika livselixir:

“Jag håller iiii!”

“Nu kööööööör viiii!”

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Livet går som en dans

 

 

Att vara tonårsförälder är en skör balansgång…

Att lyssna och försöka förstå.

Att sätta gränser och låta gå.

Att släppa fri.

Att ibland ge råd och i andra fall låta bli.

Att hålla kvar en grundrelation

och samtidigt bygga på en ny version.

Att koppla bort mina egna känslor och tankar

och vägleda via själ och hjärta

…finns ens logiken kvar?

Alltid till bredden fylld av kärlek

trots alla känslor på en och samma gång.

Jobbig medvetenhet!

Med målet fast inställt på en vuxen självständig kvinna

snirklar vi oss vidare på tonårsstigen i hopp om att vinna

förtrolighet, tillit och ”ett huvud på skaft”,

övertygelse, styrka och vikingakraft.

 ♥

”Livet går som en dans”

Ibland två steg fram och ett tillbaka.

Ibland som i trans

och varje gång vill jag ge oss en chans

att komma i takt och på relationssegerns sötma få smaka.

Många stunder slås jag av förundran

hur min lilla uppfinningsrika, visa Virvelvind släpper min hand

och ändå ständigt rör sig i riktning

mot en livsdröm enligt övertygelsen sin.

Ibland får jag vara med.

Andra gånger enbart stå och se.

Men jag lovar evig närhet.

Oavsett avstånd och omständighet.

 ♥

Jag älskar dig min unge!

“Tack”

“Jag vet”

…och mamman känner oändlig tacksamhet!

Att vara tonårsförälder är en skör balansgång…
Lämna kommentar Dela inlägget: